Allt som händer har en mening!

Vet

inte vad jag ska säga. Sitter och kollar ned lite på högerhanden, bandagerad. Fingret är paj.
Försöker smälta dagens alla draman och inser att jag är helt slut i kropp och psyke. Nu får jag inte ens hålla på med det jag tycker är det roligaste som finns. Jag hatar att ge upp, kasta in handduken, inte ens försöka prestera. Men framförallt hatar jag att svika medmänniskor eller förstöra för andra. Så okej, jag lägger inlinesen på hyllan för denna gången.
Men jag tänker vara i ishallen hela söndagen, tänker skrika och tjoa, öppna båsdörrar, klappa om mina tjejer och hjälpa dem så gott jag kan vid sidan av planen. Jag får nämligen inte delta i cupen som går av stapeln i helgen.
Man vill så mycket och jag skulle kapa av fingret för att få spela, men ibland är det bra att vissa personer bromsar, säger åt på skarpen, får en att tänka efter. Det är en dag jag missar, skulle jag delta kan jag skada mig för livet. Det är inte värt det.


Jag skadade mig rätt allvarligt på inlinesträningen igårkväll. Fingret var knallblått, gick inte att röra och låg i en märklig vinkel ut från kroppen. Första beskedet - akuten på en gång, det är brutet. Smärtan, hängde mig över sargen, höll på att kräkas, kämpade emot tårarna. Fan fan fan. Varför skulle slagskottet ta så illa?! En på miljonen skott träffar där, om ens så låga odds.
Fick skjuts hem, tårarna föll som tunga stenar ned i mitt knä, kollade på mitt blåa sneda finger. Akuten nästa helt enkelt. Inget annat val direkt.

Cyklade hem till Tommy på senkvällen, behövde rensa skallen så vi tog en lång cykelrunda i solnedgången utmed älven, hade kapplöpning, spanade in porschar vi ville ha och bara var. Ibland behövs det med.
Sjönk ned i hans soffa efter cykelturen, gosade med hans och flickvännens chihuahua Nico, sög på en Piggelin och glodde på Scrubs fram till tolv. Cyklade hem i kylan, pratade på msn, insåg fakta, det är inte bara inlinesen det är kört med.


Morgonen efter, smärtan hade avtagit, ned på stan, köpa specialskydd, skulle bara spela den här jäkla cupen. Möter upp med Alexandra på Brogatan, vi gick en lång promenad i solen utmed älven. Pratade om äckliga djur, övernaturliga ting och skador. Ni vet vad hon betyder för mig.

Kom hem, läste ett mail. Stoppad från cupen. Tankarna snurrade. Stoppad? Får inte deltaga? Kontaktade en domare jag känner, finns inga regler som säger att jag inte skulle få spela pga fingerskadan! Förstår ännu mindre. Ilskan växte inom mig, vart fanns förklaringarna!? Jag ville ju spela, vart fanns problemet?
Fick dock ett samtal på vägen till universitetet, fick förklaringen, accepterade, jag får stå över, bara de fixade in en annan målvakt. Redan fixat. Lugnade ned mig lite.
Började dock gråta så fort jag, My & Alix stigit av bussen. Det var ju inte såhär det skulle sluta! All träning, alla förhoppningar, alla förberedelser. Det är inte rättvist någonstans. Det är tammefan inte rättvist...

Jag tycker om mitt liv på många sätt och vis, men ibland önskar jag att jag kunde få vara lycklig en längre tid, slippa skadorna, slippa bli sårad av en person jag fattat tycke för eller utav en god vän.
Jag vill bara kunna få göra det som känns bra utan att ta konsekvenserna tusen gånger hårdare.
Det är inte värt det...Men tydligen är jag en så dålig människa att jag varken förtjänar kärlek eller framgång.