Inlineskrönika.
Jag kan bara börja med att det känns tomt. All denna träning känns just nu förgäves. Fjärdeplatsen är ett faktum, ett besviket faktum, men vad kan man göra? Grattis till de tre lagen som knep medaljerna! Bara att bryta ihop och komma igen till nästa säsong för oss i Nor Queens.
Men för att definera lite om det här med inlines.
Det var som en manlig vän skrev till mig – du är den största hockeynörden jag känner.
Och nog är jag den där nörden alltid. Jublar vid snygga dragningar, snabba plockräddningar, vackert konstruerade mål.. Ja ni förstår. Vissa tror och tycker att när tjejer är på ishockey så är det för att flirta och titta på killar. I många fall är det säkert så. Sen är det vi nördar.
Anledningen till att jag skriver nörd är att rent översatt är det en person med stor vetskap inom ett ämne. Så yes Sverige, jag är en tvättäkta nörd och kan rabbla de flesta NHL-spelarna genom tiderna på rak arm. Fast jag var värre när jag var liten.
Den här våren och början utav sommaren blev jag kär i en ny sport. Eller ny och ny kan jag väl inte påstå men jag fastnade ordentligt för inlineshockeyn. Nästan tjugo timmar per vecka har jag lagt ned de sista två månaderna, nästan som ett halvtidsjobb med andra ord. Och jag har njutit varje sekund. Trots en öm kropp, skador hit och dit så har jag lärt mig väldigt mycket på vägen. Och trots att det var jag som satt och grät så jag skakade igår utanför omklädningsrummet efter förlusten mot Charlestown så vet jag att det här har gett mig så mycket tillbaka ändå.
Inte bara att jag har fått privilegiet att träna med några av Sveriges bästa inlinesspelare och utvecklats tack vare dem utan jag har även lärt känna en handfull fantastiska människor, vissa har blivit några av mina närmaste vänner på vägen och andra kommer man säkert se någongång i framtiden och prata gamla minnen med, trots att det inte kommer finnas samma nära band med från och med gårdagen.
Jag har fått träna två gånger i veckan med Nors A-lag i herrishockeyn vilket har gett mest, utvecklingsmässigt. Att en coach kan vara så öppen för att ta med en dammålvakt är för mig en gåta men jag är väldigt glad att han gjorde det och jag vet att han kommer göra ett fantastiskt jobb för herrlaget i vinter när golvet byts mot is.
Sen även att jag har haft fyra killar som varje gång har skjutsat mig fram och tillbaka till Vålberg för att jag ska kunna träna dessa dagar är oerhört fint gjort. Det enda jag egentligen kan säga är – Tack !
Stort tack även till mitt kära Nor Queens. Lina & Therese som har kört mig tidig morgon som sen kväll och lagledarna Kicki, Thomas och föräldrarna Johansson som har underhållit mig och laget med mat, skratt och stöd alla dessa matcher, cuper, träningar och övriga timmar.
Men just det här att ha blivit så väl omhändertagen utav Nor Queens, verkligen fått en chans att komma in i laget ordentligt, att de vågade satsa på en målvakt som aldrig stått på ett par inlines förut, att få känna den här tryggheten – det betyder otroligt mycket för mig.
I våras var jag rätt vilsen, kände att jag tappat fotfästet någonstans. Festade varje helg, flera dagar i rad ibland, gick på föreläsningar om ointressanta saker som varken jag eller några av mina klasskamrater förstod varför vi skulle kunna hantera detta och egentligen kände jag väl bara att jag kastade bort mitt liv. Att jag saknade någonting. Jag gjorde en rätt stor omställning med att flytta hit, knappt känna någon själ och lämna mor och far som betyder mest av allt för mig och mitt hockeylag som varit som en familj för mig. Allt detta fick jag tillbaka i och med inlineshockeyn och för tillfället är jag lite rädd att jag kommer tappa bort mig själv nu igen då nu ishallen stängs ned och säsongen är slut. Och att personerna jag har lärt känna kommer försvinna likt en vind.
Men trots detta vill jag egentligen bara säga –
Tack Nor IK,
Tack Charlestown,
Tack Norvalla,
Tack alla ledare och organisatörer,
Tack alla spelare,
Tack alla vänner.
Ni har gjort den här våren till den bästa på väldigt, väldigt länge.
