Broken-hearted girl
Man vet att man har nått botten. Man ligger där och stirrar upp mot en stjärnklar himmel. Försöker förstå. Besvikelsen. Tårarna som faller nedför kinderna. Försöker komma på bra flyktvägar att slippa de där känslorna. Oförmågan att kunna kontrollera det som händer. Vill förstå. Misslyckas.
Det är tur att jag har vänner som varje gång drar mig upp, räddar mig från att drunkna, omsluter mig i sin famn, vaggar mig i en äkta trygghet, ringer min telefon varm, kommer och stöttar mig så fort de anar att jag mår dåligt. En inituiativ känsla i magen att jag behöver deras hjälp, deras omtanke - de där vännerna är guld värda.
Man vet när man är krossad. Man vet att när en av ens närmaste vänner kommer med informationen den fått i en bil hem till Karlstad, att den man hyser känslor för har sitt hjärta hos någon annan, då är det dags att stanna upp och andas. Sluta tänka, sluta analysera, bara ta in faktan och försöka gå vidare.
Men nu vet jag. Behöver inte fundera längre, jag var inte god nog åt honom.
Jag är glad att Agnes ställt upp så för mig den här veckan, glad att få dela dagarna med henne. Min lillasyster. Min själsfrände. Mitt allt.
Och jag mår dåligt över att jag inte kan berätta för mina läsare längre om någonting jag gör. Förlåt. 
