Mötet.
Ett litet leende, det där leendet som jag älskar så mycket. Armarna som sträcktes ut, omfamnade mig, bägge svettiga efter varsitt gympass. Vem brydde sig? Borrade in ansiktet, drog in den välbekanta doften, den som jag saknar så mycket. Vaggandet fram och tillbaka, hakan mot min hjässa, skäggstubben som alltid rispar mig. Ett par klarblåa ögon som kisade mot solen, nöjd över att regnet äntligen hade slutat.
- Jag saknar dig.
Jag ryckte till, såg ned i marken. Mumlade något till svar. Han skulle bara veta att jag saknade honom lika mycket.
Ett sista leende innan han hoppade in i bilen, gjorde en låtsastelefon utav högerhanden och satte till örat, mimade "ring mig". På med bältet och åkte iväg.
Kvar stod en svettig blondin med en ica-kasse i ena näven och en svart handväska i den andra. Ingenting hade förändrats.
Och för första gången på mycket länge kände jag mig hel igen.
